-
jag stänger ute kärlek, jag stänger ute hat
jag stänger ute svek så jag slipper allt tjat.
Ska jag vara ensam, ska jag vara själv?
Rösten från döden säger till mig, välj.
Jag gråter och hoppas på att himlen ska va blå.
Fängslad av plågor, och himlen den blir grå.
Själen bryter samman när jag söker efter svar,
jag tänker bara bakåt, inte framåt, vad finns kvar?
Kalla att ja lever när det känns som en respirator,
och även fast jag gör fel, så är vi alla människor.
Se mig i ögonen, så ser ni en som lider.
Varje slag hjärtat slår så känns det som det svider.
Kan man kalla det liv i en hypotetisk dimma
Dissorienterad, förvirrad så jag svimmar?
Kalla mig sjuk, och mina tankar är missär,
äkta som eld, vatten, jord, vind, ja svär.
Varför skulle jag sitta här och skriva massa lögn?
Livet jag lever nu bevittnar ju en mardröm.
är jag säker på min kärlek, säker på min framtid?
Klarar jag av att gå igenom denna strid?
