arvidssonea

Jag kan inte förstå hur jag kunde gå på allting du sa. Jag trodde på dej. Jag trodde på oss. Men någonstans, långt inne så visste jag att det skulle spåra ur. Att det var helt fel, redan från början. Men du har ett sätt att göra mej blind, stum och döv. Jag hatar det. För du gjorde precis samma sak mot henne. Du sa precis samma saker. Men det jag hatar mest är att jag fortfarande tänker på dej ibland. Att jag vet att du kan få mej att falla. Att du vet hur svag jag är. Att bara höra ditt namn. Det sticker till. Det får mej att vilja spy. DU får mej att vilja spy. Allt vi sa. nej, allt JAG sa. Det går inte att använda vi. Det fanns aldrig. Vi var ingenting. Kommer aldrig att bli någonting, och är ingenting. Egentligen så va jag nog aldrig kär i dej. Jag älskade dej aldrig. Hade jag gjort det så hade jag inte stått på benen nu. Och det gör jag. Jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte att jag tog steget mot dej, den dagen. Man ska aldrig ångra någonting som en gång har fått en att le.