arvidssonea

Har förstått att det bara är jag som kan berätta hur jag vill och bör ha det. Att just nu måste jag få koncentrera mig på en sak, att just nu är det inte läge att diskutera det eller detta, att spontana besök inte passar alla gånger

– jag vill gärna förbereda mig.

Att nej: jag är inte arg på dig fast än det låter så

– jag är bara trött och det är mitt adrenalin som försöker hjälpa mig att hålla mig vaken, för dopaminet har tagit slut. Och jag kan inte rå för det. Det är i min hjärna felet sitter. Överföringen av signalsubstanser fungerar inte.

Som sagt: det är en balansgång. Man är ingen ö utan lever med och bland människor. Det gäller bara att komma på hur man kan få det att fungera.